I januari 2024 lämnade vi Sverige bakom oss. Vi sa upp oss från våra jobb, sålde vår takvåning i Uppsala och gjorde oss av med nästan alla våra ägodelar. Mycket såldes, en del nedmonterades och packades ihop för att få plats i ett förråd. Resten packades i två ryggsäckar som skulle rymma vårt nya liv.
Det här är berättelsen om varför vi valde att lämna Sverige bakom oss för att resa på heltid och skapa ett liv med mer frihet.
För många låter det galet. För oss var det det enda som kändes rätt.
Bakom oss lämnar vi ett långt kapitel av lugna sovmorgnar tillsammans, kaffebryggarens surr när solens första strålar når vårt kök ovanför Uppsalas hustak. Vi dricker kaffet ur muminmuggar och promenerar sedan längs den frusna Svartbäcksån.
En tom lägenhet är det enda som finns kvar. Lägenheten som bara en vecka tidigare fyllts av ljudet av skratt och röster från vår utflyttningsfest ekar nu av tystnad. Vi hinner inte ens överlämna nycklarna till nästa ägare innan vi behöver checka in på vårt flyg.
Hösten 2023 sa vi båda upp oss från våra jobb, vi sålde vår takvåning i Uppsala, vår bil och våra möbler och packade ihop allt vi ägde i några flyttkartonger som nu ligger i ett förråd och dammar. Vi bytte officiellt ut våra 57 kvadratmeter med tillhörande offentlig betong bakgård till att nu ha hela världen som vår bakgård. Vårt hem, hur det än kommer se ut månaderna eller åren framöver, kommer fortfarande vara vårt hem, vare sig det är en säng i ett delat rum på ett hostel, ett tält, en campervan, eller människor som varmt välkomnat oss till sina hem.
Ända sedan vi landade på Arlanda efter vår första backpackerresa har vi drömt om det här. Den dagen vi kan resa igen men den här gången utan en tidsgräns. Ingenting (förutom våra familjer) som säger att vi måste komma tillbaka. Kroppen skriker efter att få uppleva något helt extraordinärt.
För rastlösa själar är rutinerna som fängelsegaller som håller en fast i en kartong av betong i ett betonghus. Missförstå oss inte, vi älskade alla kvadratmeter i vår lägenhet, läget, att det var vårt hem, men vi kunde samtidigt inte bli av med den konstanta känslan av att vara fast. Att inte kunna ta sig framåt, att varje morgon åka till jobbet klockan sju för att komma hem vid femtiden, och alltid fråga sig själv ”är det här allt? Måste vi leva som alla andra bara för att det förväntas av oss?”
Skuld över att lämna allt och alla bakom oss (för vi saknar er också!). Men man måste gå sin egen väg, hur ont det än gör. Det går inte att beskriva med ord, det går inte att förstå, hur man kan lämna alla man älskar bakom sig för att gå sin egen väg. Skuld över att missa milstolpar i våra familjers och vänners liv, födelsedagar, skolavslutningar, bröllop och till och med begravningar.
Det går inte att tysta den där rösten som skriker eller den där dragningskraften som drar en längre bort från vårt ekorrhjul, vår bubbla av förfalskad trygghet. Ångesten över att försöka leva upp till omvärldens krav. Stressen över att passa in i en norm som bara verkar mer och mer avlägsen och svår att nå.
Men ju mer tiden gick så blev känslan nästan outhärdlig. Det kliade i fingrarna, i hela kroppen. Rastlösheten vi båda har blev för stor. Hösten som var, den enda veckan vi verkligen mådde bra var när vi vandrade i Sarek. Vi var tillbaka till lugnet. Stillheten. Sedan igen, veckor och månader av att inte känna tillhörighet med någonting. Marika sjukskriven på heltid medan Daniel jobbade extra på jobbet och hemma för att få klart de sista pusselbitarna i vårt nedmonterade liv.
Nu drömmer vi om lugnet. Stillheten i rörelse. Att igen kunna andas fritt. Att få leva i kravlöshet. Samtidigt är vi tacksamma för de sex år vi fick hemma i Sverige. De år vi fick nya vänner, fick umgås med gamla vänner, fick umgås med våra familjer och välkomna nya familjemedlemmar.
Många anser att det är onödigt, eller till och med dumt, att lämna Sverige. Vi har fått höra mer än en gång att vi är galna som lämnar ett stabilt liv och trygga jobb bakom oss. Men vi insåg att den tillvaro vi hade byggt upp inte passade oss så bra som vi länge försökt intala oss. För hur man än vrider och vänder på sig själv kan man inte alltid få plats i den fyrkantiga omvärld vi lever i.
De sista månaderna i Sverige smälte samman, och de sista veckorna blev en sorts kapplöpning av att hinna träffa alla i Sverige och sälja av allt och packa in allt i några flyttkartonger och flyttstäda 57 kvadrat. Den sista natten i Sverige sov vi knappt 15 minuter efter att ha spelat Tetris i förrådet, den näst sista natten knappt tre timmar, den sista veckan överlag fick vi bara ett par timmar sömn varje natt.
Och redan efter en vecka borta kommer skuldkänslorna över att inte sakna det man lämnat bakom sig. Istället saknar vi det vi ännu inte upplevt.
Vi vill gå vilse. Vi vill känna euforin av att resa i blindo. Att ta fel buss. Att hoppa av vid fel busshållplats. Att missförstås av taxichaufförer och bli skjutsade till fel hotell av tuk-tuk förare. Att byta hotell mitt i natten på grund av vägglöss, bli dubbelbokade och att inte veta vart man ska sova. Vi vill upptäcka tidlösa platser och vandra längs stigar långt bort från västvärldens surr och myller.
Kanske är det just det som lockar mest. Inte de perfekta dagarna, utan det oväntade.
För första gången på länge känns det som att världen ligger öppen framför oss.
Och äventyret har bara börjat!
