Ginza är känt för att vara världens dyraste och lyxigaste stadsdel och erbjuder exklusiva butiker och Michelin restauranger.
Men bakom lyxbutikerna och de välputsade fasaderna finns ett helt annat Ginza.
Här finns bland annat det exklusiva köpcentrumet Ginza Six med över 200 butiker. Men vår favoritdel är takterrassen. Här får du fantastiska vyer över Tokyo och kan till och med skymta Tokyo Tower – helt gratis. Vår favoritbutik är en liten bokhandel intill Starbucks som också säljer växter och origami. På Starbucks beställer vi matchabakelser och matchadrycker medan vi tar skydd från januariregnet.
Stadsdelen är även hem till över 200 flaggskeppsbutiker. Här finns allt från gigantiska flervåningsbutiker för välkända japanska vardagsmärken till extravaganta modehus längs paradgatan Chuo-dori. Vi hittar Montbells flaggskeppsbutik i utkanten av stadsdelen, men inser ganska fort att det mesta i sortimentet är ”Asia Fit” och anpassat för den japanska marknaden. Daniel hittar dock en ny lättviktsregnjacka.
Ginza är shoppingdistriktet med den högsta koncentrationen av västerländska butiker i Tokyo. Här finns också många varuhus, bland annat det berömda Wako med sitt ikoniska Seiko-klocktorn, ett av stadsdelens mest fotograferade landmärken.
På helger från 12.00 till 17.00 är huvudgatan genom distriktet stängd för trafik, Hokōsha Tengoku (歩行者天国), ”fotgängarhimlen”. Missa inte att promenera här en regnig dag, när huvudgatan fylls av japaner med genomskinliga paraplyn. Paraplyerna säljs för några få hundra yen i nästan varje konbini (närbutik) och har blivit en symbol för vardagslivet i Japan. Många japaner ser inte det genomskinliga paraplyet som en personlig ägodel, utan som något som kan delas och lånas. Eftersom paraplyerna ser likadana ut lämnas de ofta vid entrén till butiker och restauranger när regnet väl upphör, för att sedan plockas upp av någon annan när regnet återvänder.
Men, det här inlägget handlar om ett annat Ginza.
Här finns också så mycket mer bortom huvudgatan och de vanliga reseguiderna. Bakgatorna i Ginza är inramade av neonskyltar, små butiker och barer. Biltrafiken är nästan obefintlig och gatorna känns som gjorda för gatufotografi. Vi promenerar nästan ensamma då regnet verkar ha skrämt bort alla andra turister, eller så har vi hittat gator som få andra upptäckt mitt i centrala Ginza. Mörka gränder som lyses upp av barfönstren och skratten innanför.
Här kan man även hitta mindre utforskade platser. Bara en sidogata från huvudgatan, nere i en mörk källare, ligger Ginza 300 Bar. En ståbar där allt kostar 300 yen. För 900 yen i entréavgift får du tre valfria drycker. Vi dricker öl blandat med tomatjuice i Heinekenglas. Drycken heter Red Eye, Rött öga, eller på japanska Reddo Ai, (レッドアイ). Vi provar också lokal öl, whiskey och saké.
Ståbarer och stårestauranger – på japanska kallade Tachinomi (立ち飲み, ”stå och drick”) för barer och Tachigui (立ち食i, ”stå och ät”) för restauranger – är djupt rotade i den japanska kulturen.
Vi förstår snabbt varför. För det första är de oftast betydligt billigare än traditionella restauranger. Eftersom gästerna står upp stannar de flesta inte särskilt länge, vilket ger en hög omsättning och gör att ägarna kan hålla låga priser trots råvaror av hög kvalitet.
För det andra, i japanska storstäder lever många med långa arbetsdagar och långa pendlingar. Stårestauranger ligger därför ofta precis vid eller inne i tågstationerna. Här kan en kontorsarbetare beställa från en biljettautomat, äta sin måltid på några minuter och hinna med nästa tåg.
För det tredje, hyrorna i centrala Tokyo (särskilt i områden som Ginza eller Shinjuku) är bland de högsta i världen. Utan stolar får restaurangägarna plats med fler gäster på en liten yta, något som gör även små lokaler lönsamma.
För det fjärde, ”Salaryman”-kulturen har dessutom gjort ståbaren till en självklar del av vardagen. Efter jobbet förväntas många salarymen ta en drink med kollegor eller klienter innan hemresan. En tachinomi (ståbar) är den perfekta platsen för detta. Det är informellt och opretentiöst. Man tar en snabb öl, några grillade spett (yakitori) och rör sig sedan vidare.
Det japanska samhället är anpassat för att äta och dricka ensam. Många restauranger har sittplatser särskilt anpassade för ensamgäster, ibland med skärmar som skiljer dem från andra besökare. I en ståbar försvinner barriärerna som annars finns i den ganska formella japanska kulturen. Det är väldigt lätt att börja prata med grannen som står en decimeter ifrån dig eller med bartendern, vilket skapar en varm och social stämning. Även vi, antisociala svenskar/finskar, lyckades anamma den japanska ståbarkulturen. Vi stannade inte onödigt länge och hamnade till och med i samtal med ett australiensiskt par.
I utkanten av Ginza ligger restaurangen Kajiya Bunzo bland små restauranger och barer under tågrälsen. Det här är vår första autentiska japanska matupplevelse med tågen ovanför som bakgrundsljud. På fasaden av restaurangen är texten bara skriven med japanska tecken, men det finns bilder på mat och de gör reklam för att det ska finnas en engelsk meny. Med bara 3,7 i betyg på Google hade vi nog aldrig gått in om vi hade sökt upp restaurangen i förväg.
Restaurangen tar ut en table charge, precis som många japanska restauranger. För den extra avgiften får vi en förrätt. Förrätten består av en liten skål med musslor, något vi aldrig hade beställt själva men som faktiskt var riktigt gott. Vi beställer våra huvudrätter från en engelsk meny och äter i tystnad medan tågen vibrerar i lokalen. Några minuter senare står en yakisoba framför oss, stekta nudlar toppade med aonori, torkat sjögräs, och karaage, friterad kyckling som serveras med salladskål.
Maten lagas bakom bardisken som är prydd av sakéflaskor, menyer på japanska och bilder på maten som serveras. Allting var otroligt gott, och de låga Google recensionerna är bara ännu ett bevis på hur hög standard maten håller i Japan, även restauranger med låga betyg kan vara värda ett besök. Så stirra er inte blint på Google-recensioner, långa köer utanför restauranger eller Tripadvisors topprestauranger eller andra reseguidsbloggar. Kanske kommer du hitta nästa bortglömda restaurang nästa gång du vågar gå in på en restaurang utan att först titta på recensionerna.
Ginza är känt som Tokyos mest exklusiva stadsdel. Men för oss blev det inte designväskor, Michelinrestauranger eller lyxhotell. Istället blev det ståbarer, nudlar under tågrälsen, regniga bakgator och öl med tomatjuice i källarbarer. Kanske är det just därför vi minns Ginza så väl. Det är inte de lyxiga shoppinggatorna som får oss att längta tillbaka, utan det oväntade – ståbarerna, de regnvåta bakgatorna och tågen ovanför middagsbordet.
