Highway Express bussen från Shinjuku station kostar 4800 japanska yen per person och tar oss längs en av många motorvägar ut från Tokyo och västerut mot de japanska alperna. Mt. Fuji tornar upp sig bakom de yttre stadsdelarna av Tokyo, snöklätt och massivt, medans bussen åker förbi förorter till förorter. Skynken döljer alla nybyggen som expanderar staden uppåt trots att stadens befolkning minskar för varje år. Det känns som om vi aldrig lämnar Tokyo, staden sträcker sig milslångt åt att alla håll så att de 35 miljoner invånare som bor här ska få plats. Resan börjar längs trafikerade gator men vi åker snart längs en av de höjda huvudvägarna förbi all trafik nedanför oss medans vi nu kan skymta japanska familjer i deras kompakta hem på femte och sjätte våningen i de höghus vi passerar. Ju längre ut från mittkärnan vi kommer desto kortare blir husen och staden upplevs inte lika trång och ihop packad.
Efter fyra timmar når vi Nagano station. Staden har inga höghus som Tokyo och känns mycket mindre, känslan förstärks av de gigantiska snötäckta berg som omsluter staden. Vår vistelse blir kort eftersom vi ska med ett anslutande tåg som ska ta oss vidare upp mot bergen. (De japanska tecknena gjorde det inte lätt att hitta till rätt plattform, det fanns lokala tåg, snabba tåg och biljettautomaterna var utslutande japsnkta Utan japanska förkunska) Efter en tågresa på 70 minuter anländer vi till Yudanaka Onsen town. Promenaden upp till vårt hostel leder oss högre och högre upp i bergsmassivet. Samma bergsmassiv som höll de olympiska vinterspelen 1998. Vi går förbi mysiga gränder, inramade av snö och täckta av is med svavel ånga som pyser ut från de ihåliga vägarna, en naturlig saltning av vägarna som håller snön och isen borta från trafiken.
I vanlig japansk ordning börjar vi med att lämna våra skor i hallen och lånar hostlets tofflor innan vi kan checka in. Något som oroade oss båda var skicket på Daniels strumpor. Vi fick betala en extra obligatorisk onsen avgift för att använda hostlets onsen, något vi först inte tänkte använda, men det blev ett onödigt ont eftersom vi inte heller hade tillgång till dusch på rummet. En äldre, vänlig kvinna visar oss till vårt rum men vi får bädda våra egna sängar, rummet är i japansk stil vilket betyder att vi fick lägga två futon madrasser på golvet, men vi la dubbla madrasser så att det inte skulle kännas så hårt att ligga direkt på golvet. Rummet är stort och kan rymma minst sju bäddar. Trots rummet storlek är det en av de billigare rummen i byn. Huset är gammalt och likt alla andra gamla hus i Japan är det dåligt isolerat och rummet känns verkligen iskallt. Efter bara några dagar i det här landet fick vi redan nu testa att bo i ett traditionellt japanskt ryokan. Rummet var snålt möblerat och förutom madrasserna fanns även ett litet bord med korta ben, så man fick sitta på tatami mattorna, ett japanskt traditionellt golv, alternativt små stolar utan ben, för att äta middag. Middagen bestod av det lilla vi hade hittat i den lokala Lawson butiken och en liten flaska rödvin som vi sparat från flyget. Det började bli riktigt kallt i rummet, och temperaturmätaren började visa ett par plus grader. Vi hade inte blivit förvånade om vi skulle vakna upp med frost i rummet. Vi mös ner fötterna ännu längre in under det japanska kotatsu bordet, ett japanskt bord med ett element under sig och en filt som håller inne värmen. När inte ens elementet längre kunde hålla oss varma bestämde vi oss för att ta en promenad i byn.
Byn bestod av smala gränder, med trädhus i japansk stil och offentliga utomhus onsen bad längs gatorna mellan de många hotell som fanns i byn. Onsen baden var låsta och tillhörde de närliggande hotellen, och många japaner och turister iklädda yukata och Geta (下駄), japanska trä sandaler, gick i gränderna på jakt efter tomma onsen bad. Tyvärr tillhörde inte vårt hostel byns hotell association, en förening som ägde och hade tillgång till de många offentliga hotelen.
Efter en kall promenad i byn gick vi ner till nedervåningen för att testa vårt hostels onsen bad. Männens onsen var mycket trevligare än kvinnornas, med ett stor utomhus bad medans kvinnornas onsen hade ett litet badkar utomhus som kvinnorna fick turas om att använda. Som tur var, var det inte så många som badade på den kvinnliga avdelningen. Däremot kunde de många hotellfönster som omringade männens onsen få en skymt av de nakna manliga badare.
Första gången i ett japanskt onsen kan bli en kulturchock även för den mest beresta resenären. Ingången till omklädningsrummen dekoreras med noren, draperier, blåa för män och röda för kvinnor, oftast står det bara på japanska 女 (kvinna) and 男 (man). I omklädningsrummet ska yukatan, en traditionell japansk bomullsrock, lämnas i en korg med övriga personliga tillhörigheter, det enda som får tas med in i badet är en liten handduk och hygienartiklar (inte ens badhandduken ska följa med till badet). Den lilla handduken kan användas för att täcka ens privata delar, även om den egentligen är för liten för att faktiskt täcka något alls. Innan badet måste man också tvaga sig, alltså tvätta sig, det gör man genom att sätta sig på en av de små plast pallarna som står framför kranarna, varje kran har en liten vägg mellan sig för skapa en föreställning om att det är privat, ibland finns det även ett duschmunstycke som man kan duscha av sig med, men det traditionella sättet är att fylla sin hink med vatten som man sedan kan hälla på sig medans man låter smutsen och stressen rinna av sig. Det är viktigt att duscha av sig ordentligt med tvål innan badet och efter duschen är det viktigt att skölja rent pallen. Badet är chockerande varmt, det tar ett tag att vänja sig vid värmen, då vissa onsens kan ha temperaturer upp till 60/70 grader. Handduken viks ihop och läggs på huvudet medans man sitter i badet. Trots att den första upplevelsen av ett Onsen kan vara stressigt så är det ett av de mest avslappnande sakerna man göra i Japan. Och om du ser osäker ut i badet, kommer en japan att visa dig hur man gör och för sig i ett japanskt onsen med ett leende och utan att säga ett enda ord på engelska.
Från vårt hostel var det en timmes promenad till Snow Monkey Park. För att få se de japanska aporna som värmde sig i onsen vattnet uppe i bergen behövde man betala 800 yen per person. Hundratals apor badade i de varma källorna eller lekte i snödrivorna, när snön började falla kunde man ta otroligt vackra bilder på de apor som badade i snöfallet. Vilket vi inte var ensamma om att göra. De flesta japaner såg ut som professionella fotografer där de stod utrustade med National Geographic kläder och kamerautrustning för flera hundratusen kronor. Vår nyinköpta kamera med tillhörande objektiv såg amatörmässigt ut i jämförelse. Aporna matades av parkvakterna, vilket gjorde att de inte var blyga inför kamerorna och gärna visade upp sig.
Efter en natt i Yudanaka tog vi tåget tillbaka till Nagano där vi skulle bo på ett hostel i staden. En natt var alldeles för kort tid att tillbringa i en av de vackraste onsen byarna i Japan, innästlat i uråldrig urskog långt inne i den japanska alpfjällkedjan. Vårt hostel var ett typiskt japanskt hostel, inte likt de hostel man hittar i Europa eller övriga Asien. Där man har tur om man ens får ett skynke för att kunna få en viss privat sfär i ett ihop packat rum. Nagano var en mindre stad, den centrala gågatan var inte särskilt stor eller imponerande men det fanns ett par butiker och restauranger. I gränderna fanns restauranger som pyntades av japanska tecken och som spelade ut japanska melodier för förbipasserande. I Japans mest otippade hörn finns det oftast en atmosfär som inte finns att hitta någon annanstans i världen. En av stadens mest kända tursitattraktioner är Zenkoji templet, som grundades på 600-talet. Gatan som ledde upp till templet omslöts av små butiker som sålde gatumat, glass och matcha te. Husen var gamla och många turister hade hittat hit. Här åt vi både frukost och lunch och fika och en favorit blev den traditionella rätten oyaki, miso och ost fyllda dumplings.
Zenkoji tempel doftade av rökelser och en klocka ringde i bakgrunden av folkvimlet. På gatorna passerade leksaksbilar, med två säten längst bak. Ikoniska för den japanska moderna kulturen, precis som konsumtion och engångsplast som finns i precis allt.
Efter 90 minuter på tåget med vyer av bergskedjor åt alla håll anlände vi till Matsumoto, staden som är känd för sitt svarta samuraj slott. Vi passerade olika byar som låg mellan bergstoppar, och träd som tappat sina löv, trots att det var vår kändes det som om hösten precis anlänt hit. På en del hustak låg den senaste snön fortfarande kvar.
Första dagen promenerade vi till slottet. I bakgrunden spelade en man musik på sin handpan trumma, en passande melodi som förde den som lyssnade tillbaks till samurajernas tid. Efter en promenad runt och i slottet, kunde vi konstatera att japanska slott inte var lika imponerande innanför som utanpå. Efter slottet började vi gå uppåt mot en utsiktspunkt, efter att ha gått igenom ett stort villaområde, konstant i uppförsbacke, kom vi tillslut fram till en park, Matsumoto City Alps Park. I parken fanns det ett zoo, ett café, utsiktstorn, för många varningsskyltar om dödliga ormar, en lekpark och många japanska rutschkanor, vi hade aldrig sett något liknande någon annanstans. Och vi kunde inte bestämma oss om det var en dödsfälla eller ett barns paradis. Innan vi började gå tillbaka ner mot vårt hotell stannade vi upp för att njuta av solnedgången från utisktplatsen.
På kvällarna omvandlades slottet till ett konstverk, en ljud- och ljusshow som fängslade alla som gick förbi. Musiken fick oss att tänka på en svunnen tid, när samurajerna och geishorna hade en större del av den japanska kulturen, den tog oss igenom sakura blomningen och pånyttfödelsen som den innebär. Ett mäktigt skådespel, en blandning av de moderna japan men samtidigt en hyllning till det traditionella japan med Japanska drakar och tranor. Och månader efter att vi faktiskt upplevde det här, blir vi än idag trollbundna av showen, därför har vi även laddat upp showen på vår Youtube kanal. Så gå in och njut. Meditera till musiken och andas och lev i nuet.
I Matsumoto centrum fanns det många izakaya restauranger och barer, i en av alla izakaya restauranger åt vi stekt hjortkött med wasabi som vi njöt av tillsammans med en lokal öl. Det var en av de bästa izakaya maträtter vi ätit i Japan under vår tre månaders vistelse och det för en inte allt för dyr peng heller.
Hotellet i Matsumoto var billigt men här fanns verkligen allt. I receptionen fanns det yakuta i olika storlekar att använda gratis, man kunde även hämta kaffe, te, ätpinnar, kokvatten, schampoo, balsam, hårsnoddar, men också hudvård i engångsförpackningar. Kaffet serverades i kaffepåsar, färdiga filter som man hällde vatten över. Något vi då inte trodde att vi månader efter skulle sakna och något som skulle bli förvandlas till en nödvändighet i vårt vardagliga liv och som i Japan var ett billigt snabbkaffe men som i resten av världen verkar ha blivit en lyx och en dyr friluftskaffe.
Från Matsumoto gjorde vi en dagstur till Narai-juku och reste tillbaka i tiden. På stationen jobbar en man som välkomnar oss med en karta över området. Vi följer gatan genom staden. Små trädhus pryder en mindre gata. I de små husen fanns mycket hantverk och restuaranger men de flesta var stängda och det fanns inte många turister på gatorna. Vi insåg ganska snabbt att vi var här på lågsäsong. I en av husen fanns ett litet pittoreskt fik som sålde matcha latte och matcha bakelser. Det ångandet vattnet från tekannan ovanpå gasolvärmaren värmde oss när vi satt i caféet och tittade ut på de få personer som gick förbi oss.