Det är en klar vinterdag och Mt. Fuji tornar upp sig bakom de yttre stadsdelarna av Tokyo. Highway Express bussen lämnar Shinjuku station i Tokyo och fortsätter västerut mot de japanska alperna längs stadens alla motorvägar. Biljetten kostar 4800 japanska yen per person.
Bussen fortsätter förbi förorter till förorter. Det känns som om vi aldrig lämnar Tokyo, staden sträcker sig milslångt åt att alla håll så att de 35 miljoner invånare som bor här ska få plats. Vi åker förbi byggkranar och byggarbetsplatser dolda bakom skynken där nya höghus växer fram.
Resan börjar längs trafikerade gator men vi åker snart längs en av de upphöjda huvudvägarna förbi all trafik nedanför oss.
Vi kan skymta japanska familjer i deras kompakta hem på femte och sjätte våningen i de höghus vi passerar. Ju längre ut från mittkärnan vi kommer desto kortare blir husen och staden upplevs inte lika trång och ihop packad.
Efter fyra timmar når vi Nagano station. Staden har inga höghus som Tokyo och känns mycket mindre, känslan förstärks av de mäktiga snötäckta bergen som reser sig runt staden. Vår vistelse blir dock kort eftersom vi ska hinna med ett anslutande tåg som ska ta oss vidare upp mot bergen.
De japanska tecknen på biljettautomaterna och perrongen gör det inte lätt att köpa tågbiljetter eller hitta rätt plattform. Vi lyckas till slut köpa två biljetter för 1 190 yen styck. Vi pustar ut – i ungefär en minut. Expresståget kräver nämligen ytterligare en tilläggsbiljett på 100 yen per person, något vi upptäcker först när vi blir stoppade på perrongen.
Efter en tågresa på 70 minuter anländer vi till Yudanaka Onsen town. Promenaden upp till vårt hostel leder oss högre och högre upp i bergsmassivet. Samma bergsmassiv som höll de olympiska vinterspelen 1998.
Vi går förbi mysiga gränder, inramade av snö och täckta av is. Svavelånga pyser ut från de ihåliga väggrenarna, en naturlig saltning som håller snö och is borta och fyller staden en svag svaveldoft. Ändå är vissa delar av vägen snötäckta och vi hasar försiktigt fram längs de istäckta gatorna mellan snövallarna med tunga ryggsäckar.
I vanlig japansk ordning börjar vi med att lämna våra skor i hallen och lånar hostlets tofflor innan vi kan checka in. Något som oroar oss båda är skicket på Daniels strumpor.
Vi får betala en obligatorisk onsen-avgift för att använda hostlets onsen, något vi först inte tänker använda men som blir oundvikligt eftersom vi saknar dusch på rummet och luften uppe i bergen känns isande kall.
En äldre, vänlig japansk kvinna visar oss till vårt rum. Ett enkelt, traditionellt japanskt rum som får det att kännas som om vi bor i ett litet värdshus, ett ryokan. Vi får bädda våra egna sängar, vi lägger dubbla futon madrasser på golvet, så att det inte ska kännas så hårt att ligga direkt på golvet. Rummet är stort och kan rymma minst sju bäddar. Trots rummet storlek är det en av de billigare rummen i byn. Huset är gammalt och likt alla andra gamla hus i Japan är det dåligt isolerat och rummet känns verkligen iskallt.
Rummet är snålt möblerat. Förutom madrasserna finns ett litet bord med korta ben, och vi får sitta direkt på tatami mattorna när vi äter vår middag. Middagen består av det lilla vi hittat i den lokala Lawson butiken och en liten flaska rödvin som vi sparat från flyget. Det börjar bli riktigt kallt i rummet och temperaturmätaren visar bara ett par plus grader. Vi skulle inte ens bli förvånade om vi vaknar upp med frost i rummet. Vi kryper ner fötterna längre in under det japanska kotatsu bordet, ett bord med inbyggt element och en filt som håller kvar värmen. När inte ens det räcker bestämmer vi oss för att ta en promenad i byn, i hopp om att värma upp våra frusna tår.
Vi går genom byns smala gränder mellan trädhus i japansk stil. Vi går förbi flera utomhus-onsen som ser väldigt inbjudande ut på utsidan. De flesta är låsta och tillhör de närliggande hotellen, men vi hittar ett bad som är öppet och tomt och smiter in för att fota. Till vår besvikelse ser badvattnet inte särskilt inbjudande ut och kaklet har färgats brunt av ångan. Längs gatorna rör sig människor i yukata och geta på jakt efter lediga bad. Vi följer dem en stund, men inser snart att vårt hostel inte tillhör någon av byns hotellassociationer och därför saknar tillgång till de flesta onsen.
Istället passerar vi små offentliga fotbad där man kan värma frusna tårna, och i ett gathörn kokas ägg direkt i de varma källorna. Ångan stiger upp mellan husen och gör luften tung och varm trots kylan runt omkring.
Efter en kylig promenad genom byn går vi ner till nedervåningen för att testa vårt hostels onsen. Lite nervösa, eftersom vi aldrig badat i onsen tidigare. Männens avdelning är betydligt större, med ett stort öppet utomhusbad där man sitter under bar himmel. Kvinnornas består bara av ett litet inkapslat badkar som delas mellan gästerna.
Från det varma bade kan Daniel se ut över stjärnhimlen och skymta hotellfönster i mörkret. I vissa fönster syns gäster som i sin tur kan få en glimt av de nakna manliga badarna genom ångan.
Första gången i ett japanskt onsen kan bli en kulturchock även för den mest beresta resenären. Ingången till omklädningsrummen dekoreras med noren, draperier i blått för män och rött för kvinnor, där det oftast bara står på japanska 女 (kvinna) and 男 (man). I omklädningsrummet lämnas yukata, en traditionell japansk bomullsrock, och geta (下駄), japanska träsandaler, i en korg tillsammans med övriga personliga tillhörigheter. Det enda som får tas med in i badet är en liten handduk och hygienartiklar – inte ens badhandduken får följa med.
Den lilla handduken kan användas för att täcka ens privata delar, även om den egentligen är för liten för att faktiskt göra det. Innan badet måste vi tvaga oss, alltså tvätta oss på traditionellt japanskt vis. Som tur är, är vi inte helt nya inför konceptet, eftersom vi tidigare besökt Yasuragi, det japanska spabadet i Stockholmsskärgård.
Vi sätter oss på en av de små plastpallarna som står framför kranarna, där varje plats är avskild med en liten vägg som skapar en föreställning om att det är privat. Vi fyller våra hinkar med vatten och häller det över oss medan vi låter smutsen och stressen rinna av. Vi tvättar av oss noggrant med tvål och sköljer rent pallen innan vi går vidare mot badet.
Badet är chockerande varmt när vi sätter oss i det, det tar ett tag att vänja sig vid värmen. Vattnet porlar ner och doften av svavel gör oss nästan yra, även om det också kan vara en effekt av det heta vattnet. Vissa onsen kan ha temperaturer upp mot 60–70 grader. Den lilla handduken viker vi ihop och lägger på huvudet medan vi sitter i badet.
Trots att den första upplevelsen av ett onsen kan vara stressig är det en av de mest avslappnande sakerna man kan göra i Japan. Och om du ser osäker ut i badet kommer någon ofta fram och visar hur man gör, utan att säga ett ord på engelska, bara med ett leende. Något som Marika senare får uppleva under våra otaliga besök på japanska onsen.
En natt var alldeles för kort tid att tillbringa i en av de vackraste onsenbyarna i Japan, innbäddad i uråldrig urskog långt inne i den japanska alpkedjan. Från vårt hostel i Yudanaka är det en timmes promenad till Snow Monkey Park. För att se de japanska aporna som värmer sig i de varma källorna uppe i bergen behöver man betala 800 yen per person.
Hundratals apor badar i de varma källorna eller leker i snödrivorna. När snön börjar falla går det att fånga otroligt vackra bilder där de sitter i det ångande vattnet medan snön faller. Mindre idylliska är de när de kliver upp ur badet, med våt och rufsig päls. Aporna matas av parkvakterna, vilket gör att de inte är särskilt skygga utan gärna visar upp sig framför kamerorna.
Vi är långt ifrån ensamma. Vid källorna står besökare som professionella fotografer, klädda i National Geographic kläder och utrustade med kameror och objektiv för hundratusentals kronor. Vår egen kamerautrustning känns plötsligt ganska blygsam i jämförelse.
När våra magar börjar kurra följer vi serpentinvägen tillbaka ner mot byn och tågstationen. Vi äter oss mätta på japansk beef stew on rice och sköljer ner maten med en lokal Shigakogen-öl på The Farmhouse.
Till vår lycka hittar vi även Yudanaka stations stämpel, eki stamp, 駅スタンプ, och lämnar Yudanaka med den första stämpeln i vår japanska stämpelbok. Den här gången lyckas vi boka rätt tågbiljetter direkt, och med god marginal kliver vi ombord på tåget som tar oss vidare mot nästa destination.
