Our FarAway Home

Östra Hokkaido är vida känt för sitt vildliv och därför skulle vi nu bege oss österut. Vi började med kliva på bussen till Asahikawa för att ta oss till centrala Hokkaido. Efter två timmar längs en motorväg som ramades in av meterhöga snövallar anlände vi under en snöstorm. Med över 300 000 invånare är Asahikawa Hokkaidos nästa största stad men en liten stad mätt i japanmått. Asahikawa är Japans kallaste stad och kanske är det också därför de varje år arrangerar en snöfestival här. Även om snöfestivalen i Asahikawa inte är lika stor som den i Sapporo så är Asahikawa gigantiska snöskulpturer omnämnda i flera Guinness rekordböcker. Förutom de största snöskulpturerna har de också en fyrverkeri föreställning med musik och artister varje kväll klockan sju.

Den största snöskulpturen var ett slott med ett stort drakhuvud över slottet, på framsidan fanns en scene där de hade musik och shower. Bakom slottet kunde man gå upp för att sedan åka iskana nedför. De hade även andra aktiviteter som linbana och så kunde man sitta i en banan eller i en cirkel bakom en snöskoter som åkte runt och sladda.

Precis som Sapporos snöfestival hade även Asahikawa isskulpturer, isskulpturerna inramade huvudgånggatan i centrum vilket gjorde staden ganska mysig. Asahikawa

Kamui Ski Links erbjöd skidåkning från bussavstånd från Asahikawa. Kamui Ski Links erbjuder både gröna, röda och svarta backar så det fanns verkligen något för alla.

Vi stannade längre än tänkt i Asahikawa eftersom vi hade problem med att hyra bil. Men när vi tillslut lyckades hyra en bil från Budget åkte vi vidare mot Furano. På vägen stannade vi på några av de landmärken som Furano är känt för och som lockar många turister varje år, något vi snart insåg var slöseri med tid eftersom de flesta sevärdheter var träd. Istället tog vi bilder på alla tursiter som flockades runt träden för att fota, då vi var mer häpnadsväckande över dem en själva träden i sig. Istället fortsatte vi vår roadtrip upp mot Mount Furano, här blev vägarna allt mer isiga och dikena var så fyllda med snö att man knappt kunde se vart vägen började eller slutade. Vi stannade till vid Shirahige vattenfall för att ta några bilder, vi lyckades hitta en parkeringsplats trots de många busslast som också stannat här. Vattnet var glaciär blått och det såg faktiskt otroligt vackert ut, men vi åkte vidare ganska fort efter att ha tagit några foton. Vi fortsatte istället till ett onsen som vi blivit tipsade om, men vägen var avstängd på grund av att det var för mycket snö på berget. Så istället för att det skulle ta oss tio minuter tog det oss en halvtimme längre. Tillslut kom vi fram till ett open air onsen, Fukiage, ett naturligt onsen i en liten dal uppe på Mount Fuji. Vi avstod dock från att bada eftersom det redan var två sällskap i de olika baden, en stor grupp killar som satt nakna och drack öl. Vi åkte därför tillbaka samma slingriga väg vi kom och men svängde av på en mindre väg för att Daniel hade sett en skylt som visade att det låg ett onsen på slutet av vägen.

Ryounkaku är ett onsen hotell som erbjuder ett stort onsen bad, tre totalt, ett gemensamt och två separata. Här kan man bada i en naturlig källa med snövallar uppemåt två meter som omringar källan, snötäcket skapar en tyst och harmonisk plats för avkoppling. Efter ett par timmar i den varma källan gick vi in för att avnjuta bastun och det kalla badet. Det var inte heller allt för dyrt.

Furano är en stad som på sommaren är känd för sina lavandel och blomster åkrar, och på vintern för skidåkning. Furano ski resort har i flera år anordnat världsmästerskapen i snowboard och skidåkning. Furano är en liten by på 20 000 invånare som är beläget i en dal mellan två bergskedjor, de flesta skidåkare hittar inte ens hit eftersom de flesta bor i de finare skidbyarna vid bergsluttningarna. Vi hittade ett litet charmigt homestay i centrum, en liten äldre kvinna välkomnade oss även om hon inte kunde ett ord engelska. men hon visade oss till vårat rum och pekade på hur elementet och värmefilten funkade. Tacksamma över att ha en varm säng bäddade vi ner oss.

Dagen efter tillbringade vi alla ljusa timmar i bergsluttningen med våra hyrskidor. Skidorten är stor och två sidor av berget används för skidåkare och man tar sig emellan de olika topparna/sluttningarna med lift för att sedan åka tillbaka i en blå backe. De blåa backarna motsvarar ungefär de svenska röda backarna. Vi fick också prova på den världskända pudersnön som låg orörd vid skogskanterna.

Efter en hel dag i backarna besökte vi stugbyn, Ningle Terrace, vilket var fint men det var alldeles för mycket folk för att ens kunna likna en mysig skandinavisk eller tysk julmarknad som det såg ut som. Så ganska fort därefter lämnade vi Furano bakom oss för att åka österut.

Vi kom fram till Obihiro två timmar senare, mörkret hade redan lagt sig och eftersom vi var hungriga gick vi ner till Kitanoyatai, ett område med många små restauranger, på japanska yatai. I de små hyddorna fick det plats ungefär åtta personer. Vi testade att gå in på en yatai, men blev direkt nekade när det såg att vi var utlänningar, och vi fick då leta vidare efter en yatai som välkomnade utlänningar. Vi hittade tillslut en yatai som inte var fullsatt av japaner och som välkomnade utlänningar. Maten var också västerländsk, små och dyra pizzor. Men det smakade gott med varsin öl efter en lång dag på skidor. Vi bodde på ett hotell mitt i stan med ett onsen och bastu, så när vi kom tillbaka till hotellet avnjöt vi både utomhus onsen, inomhus onsen, bastu med björkris och kallbad. Dagen efter hann vi med ännu en stund i spat innan vi åkte vidare österut.

Vi tog oss via kusten upp och österut mot hamnstaden Kushiro. På vägen gjorde vi några stopp längs kusten innan vi tillslut var framme i Kushiro. Kushiro hade inte så mycket att erbjuda så vi gick runt ett litet varv runt centrum och hamnen innan vi satte oss i värmen för att äta på en restaurang i närheten av hotellet. Snö kaoset hade då redan dragit sig in över Kushiro, det som först var snöfritt var nu täckt med en decimeter puder snö, snö täcket låg kvar även på morgonen när vi åkte vidare för att upptäcka djurlivet i östra Hokkaido.

Norr om Kushiro ligger våtmarken Kushiro Shitsugen nationalpark, känd för att vara en mötesplats för hundratals japanska tranor. Efter att ha letat länge efter de vita tranorna, lyckades vi tillslut skymta två stora tranor, med vingspann på över två meter, som landade på våtmarken nära vägen. Entusiastiska sprang vi ut för att fota de vita tranorna.

Vi fortsatta längs våtmarkerna tills vi tillslut kom fram till Tsurui-Itō Tanchō crane sanctuary, och här fanns tranorna i hundratals. De vita tranorna smälte nästan samman med den vita snön, förutom den röda fläcken på huvuden och de svarta fjädrarna som pryder vingspetsarna och halsen.

Vi fortsatte vår bilfärd i nordostlig riktning tills vi kom fram till Notsuke peninsula. Norrut ligger ett istäcke över havet som rör sig med vinden och vågorna, fenomenet kallas för drift ice och är en populär sevärdhet under vintermånaderna i staden Abashiri, men nu hade isen flyttat sig ända hit. Ute på halvön möttes vi direkt av vilda hjortar och japanska rödrävar.

Vi fortsatte resan mot Shiretoko Nationalpark, en park känd för sitt vildliv, brunbjörnar och späckhuggare är återkommande gäster. I den djupa snön som låg här såg vi dock inga vild djur alls. När kvällen närmaste sig åkte vi tillbaka söderut för att bo på en lantgård som vi hade hittat genom appen Couchsurfing. Lantgården låg i närheten av Nakashibetsu och värden var en japansk kvinna och hennes amerikanska man. Vi blev bjudna på en japansk middag och hemmagjord japanskt plommonvin, umeshu. Vi drack plommonvin och konverserade om kulturkrockar och språkbarriärer. Amerikanen var engelsklärare och berättade om sina tidigare läraryrken i bl.a. Mongoliet där han liftat med en slaktare och hans avlidna djur i bakluckan i ett par timmar.

Vi fick sova i ett extra rum på golvet på två futon madrasser intill ett element och på morgonen fick vi tips och idéer om vart vi skulle åka. I bokhyllan hade den japanska unga kvinnan sparat mängder med turistbroschyrer och kartor som vi fick ta